Kärleken är giftig

Ibland önskar jag att jag var liten igen. Då hade jag inga större bekymmer än att en Barbie- docka blev av med ena benet.
Varför måste vuxenlivet vara så komplicerat? Skulle man inte kunna leva hela livet genom ett barns ögon? Om du är dum mot mig, blir jag arg någon timme, sen är vi bästa kompisar igen. I vuxenvärlden finns det inget sådant alls. Vi snackar om att "säga upp kontakten", "låta det rinna ut" och "aldrig mer höra av sig!" Varför är vi som vuxna så oerhört oförlåtande? När jag var liten räckte det att ge mig en kram, sen var jag glad igen. Varför räcker det inte nu?
När blev jag vuxen? Jag tror inte det var när jag blev myndig, fick lov att gå på krogen och ta körkort. Jag tror heller inte att det var när jag fyllde 20 och fick gå på systemet. Det var definitivt inte när första räkningen damp ner, när jag fick frågan om jag pensionsparar eller skaffade egen lägenhet.
Jag tror det var när jag blev kär. Inte på grund av personen jag var kär i, men när kärleken tog slut, då växte jag upp. Jag var tvungen, för om jag fortfarande hade varit ett barn i den situationen, hade jag nog varit ledsen en dag, sen hade det varit över. Detta gick inte över på en dag. Det tar lång tid att komma över någon man är riktigt kär i.
Jag tror att så fort kärleken stuckit dig, så blir du aldrig av med infektionen. Det spelar ingen roll om du kommit över personen eller ej, i blodet kommer den alltid finnas kvar. Sen kan man träffa nya människor som som också får pumpa i blodet, men det är just Kärleken som är sjukdomen. Om du väl fått den, blir du aldrig av med den.
Kärleken är giftig och livsfarlig. Hade jag vetat detta när jag var barn, skulle jag definitivt vaccinerat mig!

"Avskalad"